Ända sedan vi blev bokade tidigt i våras, hade vi sett fram emot resan till Liverpool. Kan du tänka dig att vi skulle få chansen att stå på en scen och spela i denna legendariska musikstad. Matthew Street med The Cavern och alla andra legendariska klubbar har under många år nästan varit ett slags Mecka för popmusik. Senare fick vi veta att det finns band från hela världen som står i kö för att komma och spela på någon av dessa klubbar, så det är inte dåligt att ha fått möjligheten att spela där.
Att det sedan blev ytterligare en spelning bokad dagen innan vi åkte från Sverige gjorde inte saken sämre.
Nu, när resan kom allt närmare och saker och ting blev mer verkliga, började frågor och funderingar komma upp.
– Vad skulle vi ta med från Sverige och vilka grejor skulle finnas på plats?

PA, förstärkare, trummor och annat, självklara saker när vi spelar på våra egna grejer i Sverige blev nu stora frågetecken.
Det var mycket att tänka på, men så småningom blev det klart att gitarrer och bas var nödvändigt att ta med. Trummor skulle finnas på plats, men cymbaler du måste man med egna. Efter en kontroll med flygbolaget fick vi veta musikinstrument är OK att ta med som specialbagage, men det finns en viss storlek som inte får överskridas. Bele och Morgan tog det säkra före det osäkra och skruvade loss halsarna på sina gitarrer och packade ner delarna i sina resväskor, men basen fick vara kvar i sitt hårda fodral, även om den maximala storleken överskreds. Vi chansade på att flygplatspersonalen inte skulle märka detta. Bengt blev lovad att få låna cymbaler av Ollie, trummis i Liverpoolbandet “Biker Groove”.
Dessutom, var han den som ordnade så vi fick dessa spelningar genom sina kontakter. Vi är oerhört tacksamma för att ha fått chansen till dessa spelningar. Tack Ollie!

Flygresan gick problemfritt med undantag för två timmars försening, på grund av dåligt väder, vid byte av plan i Amsterdam .
Fredag ​​kväll tog vi första rundan på Matthew Street för att kolla läget och på Cavern lyckades vi få se två band. Det ena var från Brasilien och spelade mestadels Beatles låtar med några få undantag. Det andra bandet var “The End” från Liverpool nästan samma band som Biker Groove men den här gången med en annan gitarrist.
– The End, frågade vi, heter inte ni “Biker Groove”?
– Jo ibland, men när vi spelar Beatles covers kallar vi oss “The End”.
Vi vet att de också kallas ”5 4 3 2 1” men tror att det är bara är när de spelar låtar som de skrivit själva. De gjorde en fantastisk spelning och lät nästan lika bra som originalet.
Ventilationen där nere, fyra våningar under gatan är mycket dålig, så vi var tvungna att gå uppför trapporna till gatan för att få lite frisk luft då och då.

På söndag, 8:00 PM, skulle vi spela på Erics men kom dit redan vid 7 PM, för säkerhets skull. Vi talade med musikansvarig och frågade, bland annat, hur länge han ville att vi skulle spela.
– Ni kan spela i två timmar, sa han.
– Två timmar??
Vi skulle ju spela i en timme, var det sagt från början  men det var naturligtvis inget stort problem. Vi behövde bara att göra några justeringar i repertoaren. Men … det var en del saker som saknades på scenen, en virveltrumma, en förstärkare och så fanns det bara två sångmikrofoner.

– En virveltrumma jag kan fixa direkt men det andra kommer senare, sa han, vi hämtar det från klubben bredvid när bandet spelat klart där. Ni kan börja spela några låtar med en gitarr. Det är inga problem!

Det var inte riktigt vad vi var vana vid, men det är tydligen så det går till där. Banden kommer och går mellan olika platser och rusar in och spelar med kort varsel.
En trubadur spelade före oss och hade gjort ett bra jobb så publiken var på gott humör och det var nästan “fullt hus” när vi, lite nervösa, klev in på scenen. Vi spelade hela tiden med undantag för en kort kort paus mitt i spelningen, annars var det “fullt ös” hela tiden och publiken verkade gilla våra låtar riktigt bra. Två timmar senare spelningen var över för fyra svettiga killar och de kalla öl som vi fick, smakade mycket bra när vi frågade oss själva:
– Redan klart, vart tog tiden vägen?
Tyvärr, blev spelningen på Route 66 på måndag eftermiddag inställd. Ägaren hade plötsligt bestämt sig för att inte ha öppet denna måndag. Vi fick aldrig veta varför, han bara sa att klubben skulle vara stängd.

Nästa spelning skulle vara i festsalen på Marriott hotel på måndag kväll med en blandning av band och artister från Sverige och England. Det första bandet började klockan 17:00 och sedan ett nytt band varje timme fram till 22:00 när det skulle vara tyst. Vi skulle visst tänka på de hotellgäster som ville ha lugn och ro, sa dom.

Första bandet för kvällen var den svenska gruppen “Trellebelle” från Trelleborg, en mycket duktig och trevlig svensk musik och showgrupp där flera av musikerna spelade ukulele.

Grupp nummer två var “Innovakören” en kör från Vårgårda och Alingsås som gjorde ett antal Beatles låtar. Det var mycket mäktigt att höra dessa Beatles låtar i körversion.

Det tredje bandet var “Madison”, en tremanna band från Liverpool som också spelade Beatles låtar blandat med andra välkända covers.

Vi gick ut som band nummer fyra och valde, för omväxlings skull, att inte spela några Beatles låtar alls. Vi tog andra låtar från repertoaren, mestadels 60-covers men även en del andra låtar. Publiken verkade verkligen gilla dessa låtar, speciellt när vi spelade Dust My Blues, när en man från publiken kom upp och knäböjde framför oss. Vi frågade honom efteråt:
– Varför gjorde du så där?
– Äntligen fick jag höra en riktig blues, detta är den första jag har hört under hela Beatle Week sade han, och sken som en sol.

Vår sista låt för kvällen var Smoke On The Water och då var stämningen verkligen på topp lagom till nästa band…..

….som kom sist och var “The End”, killarna vi hört på Cavern fredag ​​kväll. Denna gång tillsammans med några gästmusiker. De spelade också många Beatles låtar, både kända och mindre kända blandat med andra, Queen, Rolling Stones med fler.

Även denna kväll blev en riktigt bra kväll och ett minne för livet för alla, både artister och publik.
Plötsligt var det tisdag morgon och dags för flygresan hem till Sverige.
– Va?? Ska vi redan åka hem? Det känns ju som vi alldeles har nyss anlänt till England!

Som vanligt, går tiden otroligt fort när man har roligt, och så var Beatle Week var över för den här gången.